Blixtarna utanför fönstret bländade mig. Jag smög upp, virade in mig i en handduk och satte mig i vår alkov och tittade ut. Det brakade, regnet öste ner för stuprännan och det blixtrade gång på gång. Jag var så rädd. Inatt var bara jag och min bror hemma, konstigt nog sov han som en stock.
Jag försökte sitta ner och behålla lugnet. Försökte se det som en utmaning att hantera rädslan utan att behöva pappas stöd. Jag är så oerhört stolt över mig själv att jag satt där, ensam i mörkret, bland blixtar och dunder, räknade för mig själv och därefter kunde krypa tillbaka ner i sängen. Vad man växer av en sån här liten händelse ändå.
